Utan anledning, undrar ni.

Utan anledning, svarar jag.

Jag lever ett fantastiskt liv med tanke på vad jag har gått igenom och vilka val jag har gjort. Jag arbetar heltid, har egen lägenhet, en handfull människor som ligger mig varmt om hjärtat och en underbar pojkvän. Ändå klarar jag knappt av att kliva upp ur sängen för tillfället.

Varför, undrar ni.

Varför, undrar jag.

Jag hade kunnat skriva vad som gick fel under min barndom, om det inte vore för att jag förträngt det mesta. Bortsett från en handfull minnen som kan blixtra förbi.

När jag låg i mamma och pappas säng medan de hade ett av sina sista bråk innan skilsmässan. När min favorit-farbror lekte Hulken med mig och fick en smärre utskällning av farfar dagen efter för att han väckte hela huset. På väg hem efter första skoldagen, när jag lärde mig att vissla vid bommen efter övergångsstället.

Min mamma har alltid varit sjuk. Så länge jag kan minnas. Hon är det fortfarande.

Jag har inga bra minnen med henne. Jag har sett bilder från en svunnen tid när vi är glada och badar på Skara Sommarland, men jag har förträngt det. Det jag minns är en doft av alkohol och cigarettrök och tomma löften. En blåslagen och känslomässigt förstörd mamma.

I samband med min flytt 2013, när min bror erbjöd mig sin soffa som förvarades i mammas förråd, bestämde jag mig för att följa med och träffa henne. Det var första gången sedan min 18-årsdag (2009), då hon gömde en burk öl i skafferiet som hon trodde att ingen märkte att hon drack av.

Jag åsidosatte det förflutna och var villig att ge henne en ärlig chans to make amends. "En andra chans" osv. Det gick som det brukar gå - åt helvete. Jag kommer inte ihåg hur länge sedan det är jag träffade henne nu och jag försöker hålla mig undan all information angående henne, men det är inte så lätt när man har tre syskon. Jag hör bra mycket mer än jag vill, och jag önskar att det inte bekom mig det minsta, men det gör det.

Min pappa. Jag vet inte vad jag ska skriva om min pappa. Han var min favorit, min förebild, mitt allt. Nu har jag inte pratat med honom på tre år, bortsett från den gången jag och min syster mötte honom i affären. Jag var beredd att gå förbi, men de andra stannade. Vi utbytte kanske tre meningar med varandra. Det finns så mycket mer att skriva om honom egentligen, men jag finner inte orden so let's leave it at that.

November 2013 började jag och Simon prata med varandra igen.

Simon som jag lärde känna 2007 när vi började i samma klass. Simon som var kär i mig 2008 när jag valde en annan. Simon som jag var kär i 2009 när han valde en annan. Simon som befunnit sig i mitt bakhuvud under fyra års tid. Trots andra kärlekar har jag inte kunnat skaka av mig tanken att end up med honom.

Den 20:e mars 2014 blev det, efter många om och men, äntligen vi. Idag har vi varit tillsammans i 126 dagar. Det tog oss sju år att komma dit vi är nu. Det tog mig sju dagar att inse att han är mannen jag vill dela resten av mitt liv med. "From this day forward, for better, for worse, for richer, for poorer, in sickness and in health, until death do us part."

Vart vill hon komma med det här, undrar ni.

Jag vet inte, svarar jag.

Att skriva kanske blir ett sätt att bearbeta mina tankar, att må bättre.